Idag, såhär dagen efter det lite halvt livsavgörande beskedet, känns allting i mitt liv så jävla bra!
Vi tar historien från början, så det blir lite enklare att hänga med.
I somras bestämde jag mig för att jag ville åka som aupair efter studenten, i augusti 2011 skulle jag, oavsett vad, sitta på ett plan på väg till det enorma landet på andra sidan jordklotet men riktigt så blev det ju inte.
Jag gick på Cultural Cares informationsmöte, blev ännu mer sugen på att åka, fick intervjun gjord och direkt när jag kom hem började jag fila på min ansökan!
Tillslut, efter något som kändes som en evighet, blev min ansökan färdig och godkänd av kontoret och matchningsprocessen (som jag förövrigt knappt märkte av)startade. Jag tyckte det tog väldigt lång tid innan första matchen kom och kontaktade därför kontoret i Sverige, samma kväll fick jag första matchningen.
Den första matchningen var väl inget att hänga i julgranen, den kom och gick precis som flera andra matcher men det var ändå ingen som verkligen fångade mitt intresse.
Jag fick ett samtal från en tjej på kontoret som ville göra en ny intervju för att lätta upp och få igång matchningarna, sagt och gjort, matcherna blev allt tätare och kändes bättre och bättre.
Efter ett antal lite halvbra familjer kom tillslut familjen R inrullande på mitt inloggningskonto, en familj jag fastnade för direkt tack vare deras underbara presentation av sig själva.
Några dagar passerade utan kontakt med familjen och jag började ge upp hoppet lite eftersom matchningarna automatiskt försvinner efter 48timmar. Helgen kom och jag tänkte att "Jaha, då är väl den här familjen borta på måndag, that sucks!".
Så kom den där lördagen..Mobilen ringde på kvällen och när jag såg numret ville jag inte svara, konstigt nummer och jag ville ju inte råka ut för nån jävla svindlare! Jag valde i alla fall att svara och en trevlig kvinna från det amerikanska kontoret presenterade sig och berättade att R (pappan) & N (mamman) fanns med och gärna ville prata med mig.
Helt chockad med hjärtat i halsgropen sa jag att ja självklart vill jag prata med dom och jag föll som en pannkaka. Det var det mest lättsamma telefonsamtalet jag någonsin haft med två helt främmande människor som dessutom pratar ett helt annat språk än jag är van vid och jag kände att vi verkligen klickade.
Dagen efter fick jag ett mail från N där hon skrev att de ville prata med mig igen och vi bestämde oss för en tid att Skypa (TACK GUD FÖR SKYPE). Skypedejten började närma sig och jag kände nervositeten komma men när jag väl började prata med dom kändes allt helt naturligt och jag fick även prata med den äldsta pojken C (två och ett halvt) så mysig! Den yngsta pojken L (4 månader) fanns också med men honom såg jag inte lika mycket av.
Vi fortsatte hålla kontakten under följande veckan genom mail och Facebook och nu igår hade vi bestämt oss för att Skypa igen och "finalize things". Jag insåg väl inte riktigt vad det innebar men hade höga förhoppningar och ville verkligen att familjen skulle tacka ja!
Efter lite krångel med tekniken fick jag se dom på min dataskärm och R frågade direkt om jag var nervös, det syntes tydligen på mig, haha. N & R valde att komma till saken direkt och efter några minuter kom meningen jag väntat på "We officially want to ask you if you want to become our aupair", utan tvekan svarade jag självklartttttttt! Som jag längtat efter att få allting bestämt och klart, ringde runt till mina närmaste vänner och familj som alla blev superglada för min skull, eller ja vissa tog det väl hårdare än andra men så är det och det är smällar man får ta!
Nu börjar alla förberedelser med papper, flygtider, packning, hejdån och allt däremellan men först är det studenten som gäller :)
Efter den här låååånga sammanfattningen blir det nog lite enklare att häna med i svängarna hoppas jag!
 |
USA HERE I COME!
/ Evelina |
