Har varit i Västerås hos min gammelfarmor idag, världens finaste 98åring, och sagt hejdå. Kanske föralltid, kanske för ett år - då hon aldrig slutar förvåna mig.
Hon har ett hjärta av guld och har gett sig tusan på att överleva så många gånger att man nästan börjar ana odödligheten. Världens finaste gammelfarmor som fortfarande har glimten i ögat och skiner upp som en sol när man hälsar på, även om jag inte hälsar på alltför ofta. Jag hoppas självklart på att få träffa henne igen, men just nu är huvudsaken att hennes liv får ett värdigt avslut utan smärta, jag vill att hon ska få somna in och äntligen få träffa alla igen som hon har förlorat genom livet. Lugnt och stilla, precis så där underbart som jag också vill avsluta mitt liv när det väl är dags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar